Campavik's Pyrenéer

Brutus


En (Brutus) resa från cirka 3 veckor och framåt

Jag hade bestämt mig för att köpa valp av Camilla och Perra. Vi hade träffats flera gånger och både jag och maken gillar sättet de har sina hundar på – familjenära, inga hundgårdar, mycket yta att springa på och väldigt mycket kärlek. 

Mamma Greta gick tom första gången men andra gången då blev det valpar – många valpar. Jag fick komma och kika när de var cirka 3 veckor. Oj – DÄR i valplådan låg han ju – den lilla lilla valpen med teckning som en pirat – ett svart öga och två svarta öron samt en liten svart fläck precis vid svansroten. Jag blev omedelbart förälskad och sa till Camilla – han där är min, honom ska jag ha. 

Det blev ett varningens finger från Camilla – hon berättade att han föddes sent och att han inte visat några livstecken när han kom ut. Camilla fick massera igång honom. Vi tyckte väl att han kanske var lite extra vinglig på sina små ben men bestämde oss för att avvakta. Brutus var nog emellertid som valpar är mest – lite busig och lekfull men hamnade ofta under sina syskon i kamplekar. Några olika veterinärbesök blev det med Camilla och Perra men de fick hela tiden rådet att avvakta. 

Hur som helst – till slut kom han då hem – denna underbara lilla varelse som vi döpte till Brutus. Vi hade sedan tidigare Quintus och hade innan dess haft Ceasar. Så Brutus kändes rätt – att fortsätta med romerska kejsar/senators-namn på dessa ståtliga stora hundar. 

Det tog inte många veckor innan vi upptäckte att allt inte var riktigt som det skulle vara. Brutus kunde exempelvis inte sitta ner. Han var pigg och glad men var väldigt vinglig på benen. Han hade svårt att gå med på skogspromenader korta såväl som lite längre. Han stannade ofta och såg väldigt fundersam ut. Han var även karpryggig. Inte heller fick vi något gensvar i ögonen vid ögonkontakt. Det var bara lite tomt. Nästan så man ville ropa HALLÅÅÅÅ.  Vi funderade och diskuterade med Camilla och Perra. Var det kanske så att man borde avsluta Brutus liv på jorden innan han hade hunnit så långt? Men hela tiden så sa magkänslan att vänta lite till, vänta lite till. Det kanske ändrar sig. Han kanske bara är lite sen. Kamrater som också har pyreneerhund kikade på honom, veterinär kikade på honom och alla sa samma sak – ta bort honom. 

Men NEJ – det kunde jag inte göra. Brutus hade redan letat sig in i hjärtat på både mig och maken. Vi väntade ett tag till. När Brutus var nästan 6 månader fick vi genom Camilla tips om att åka till en veterinär som heter Lucie Havelka på Ringsjöns veterinärklinik. Hon skulle vara fantastisk sa man. 

Sagt och gjort – vi åkte dit och var rätt nervösa måste jag säga. 

Hon kikade på Brutus, kikade på oss och sa jaha – jag tror att signalerna från lillhjärnan inte når fram till bakre delen av hans kropp. Han har inga muskler och kan inte bygga några muskler därför att blodflödet och signalerna inte fungerar. OK – vad gör vi då frågade vi.

Man masserar ryggraden och bakbenen så att blodcirkulationen kommer igång, man använder u-ljud och ni går så mycket promenader ni kan. Till saken hör ju då att dessa stora hundar inte ska gå några lägre sträcker när de växer upp. 

Ja vi bestämde oss för att ge det en chans. Vi påbörjade denna resa oktober 2016. 

Det har varit en lång, glädjefylld, och mödosam resa. Den har inte varit helt gratis men vad gör väl det.

Vi har åkt 4 mil enkel resa flera gånger i månaden i början och fortsatte göra så ett halvår. Brutus började bygga muskler – hurra !! Otroligt glada var vi över den lilla framgången. Vi kom på att kanske skulle han gå i vatten för att stärka sina muskler. 

Vi tog kontakt med Ulrika Talts på Hel hund. Jovisst – det gick bra sa hon – vi har tillbringat många många timmar hos henne – en gång i veckan under i alla fall ett års tid. Ja med undantag för lite semester och annan ledighet. Brutus traskade på. Han traskade i skogen, han traskade på treadmill i vatten. Ja han traskade överallt – säkrare och säkrare på sina bakben. Han började till och med trava – det kunde han inte från början.  Karpryggen fanns kvar även om det var i mindre omfattning. Ögonkontakten kändes lite bättre, det började ljusna! Han lekte med Quintus, rätt häftiga lekar som bara pyreneerhundar kan leka. När Brutus var cirka 1.5 år fick vi godkänt av veterinären Lucie – hon var nöjd. Sitta gjorde han dock inte. 

Vi började glesa ut även vattengympan men gick fortfarande mycket i skogen – över stock och sten – så ojämt som möjligt så att han verkligen fick använda sina bakben. 

I höstas fick vi även tips om Åsa Brodd som utför Kraniosakral terapi – det är en terapiform där man arbetar med bindväven runt ryggraden som ju då utgår från Kraniet både på människa och hund. Man använder det också mycket på travhästar. Klart vi ska prova det med Brutus. Och se – karpryggen försvann, han är ännu säkrare på både bak- och framben. Men framför allt – ljuset i ögonen – han svarar tydligt och klart när man har kontakt med honom i hans mörkt bruna och varma ögon. OH vilken lycka att se och känna. Han är piggare än vad han någonsin har varit. Han hoppar och skuttar med alla fyra benen. Och utlåtande från veterinär Lucie är att han har lika mycket muskler som Quintus. Brutus är stor och ståtlig med sin svarta ögonmask och sina svarta öron. En fröjd att titta på. 

Brutus är en oerhört snäll och vänlig hund. Har en personlighet som jag upplever som väldigt speciell. Han är gladlynt och vill gärna busa men har ingen aning om hur stor han är eller vad han väger. Jag får passa mig så att han inte välter mig. Han har även utvecklat en fantastik förmåga att alltid stå i vägen, när man som bäst behöver utrymme, för att göra andra saker än att klappa honom. Det bryr han sig dock inte alls om.

Det är samma sak när man kommer hem efter en lång dag på jobbet. Han kommer springande och hoppar som om han väntat i evigheter, på att få hälsa på matte eller husse. Man får se upp för han tar gärna tag i armen, för att visa att han verkligen är glad att någon äntligen kommer hem och kelar lite. När detta är klar övergår han omedelbart till att busa med Quintus, genom att bita honom i bakbenen och så är leken i full gång.

Brutus är även försiktig med att gå på hala sten- och parkettgolv. Det skall vara mattor på golvet så att man inte riskerar att halka, så nu har vi fått ta fram gamla trasmattor till köket.

Det är fortfarande en bit att gå tror vi – sitta kanske han aldrig kommer att göra men allting annat fungerar. Ja han lyfter inte på bakbenet när han kissar men vad gör det? Det spelar väl ingen roll när han lyfter på vänster framben istället. Huvudsaken är väl att han lyfter ett ben som alla hanhundar.

Camilla och Perra som inte har nöjet att träffa honom varje dag är glada och nöjda över Brutus resa och att det har blivit så bra. Vi är också nöjda och glada – ja överlyckliga över att Brutus är just vår hund – han med sin humor och sin värme, sin tydlighet när han vill ha lite extra kärlek. Ja faktiskt en helt fantastisk hund som gjort en lång lång resa som blivit så bra. 

En sak till som måste nämnas – under de här snart 3 åren så måste jag tillägga att vi har fått träffa helt fantastiska yrkesmänniskor, oerhört skickliga inom sina olika området. Vi är djupt tacksamma för all hjälp vi fått hitintills med Brutus på hans resa. 

Fortsättning följer!

.

.

——————————————————————————–

©  Campavik’s  2009-2019